Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå

[Alla följande bilder är tagna av Emma Svensson, Rockfoto.]

För nästan exakt 170 timmar stod jag, och några av mina bästa vänner, pressade mot kravallstaketet. Tryckvågor kom då och då, följt av skrik från hela första raden. Allt var så konstigt och suddigt, men även om mina revben skulle ha knäckts skulle jag inte ha brytt mig. Aldrig har jag gråtit på en konsert. Verkligen aldrig. Men den här gången var det någonting helt annat. Känslan att kanske aldrig mer få uppleva en person så är intimt igen. Eller se den igen.
Redan i Svart som var första låten så satte sig gråten i halsen. Jättemisslyckat, men jag kunde ju inte hindra det.

Och jag vet inte när det sprack, det kändes på något sätt att jag började gråta långt in i konserten. Men eftersom jag vill minnas att jag redan grät under Himlen Luktar Plast, som bara var tredje låten, var det i början.
Konserten i sig var inte lycka för mig, och det var inte heller särskilt rolig. Inte för att Danne inte var fantastisk, inte för att bandet inte var utmärkt. Utan för att det för min egna del var så hemskt, samtidigt som det inte var någonting annat än vackert.

Under Förlåt att jag aldrig sagt förlåt började det regna. Filmiskt.  Caroline och Essie börjar gråta strax därefter. Essie skriker ut alla känslor medan Caroline gråter stilla, ibland mer ibland mindre, med pannan lutad mot sina knäppta händer.

Och när Daniel säger sista giget skär det till inom mig, men när han med belåten min och med en liten gnista i ögonen börjar dansa just den där dansen som jag själv så många gånger har dansat och skrattat till, ler jag.
Jag ler för att han är det finaste jag vet.
Jag är ingen alphahane, honey. Så du får sitta längst fram i taxin.

I Gryningspyromanen gråter jag ännu mer. Jag sjunger så mycket jag förmår även om rösten spricker i varenda mening. Alla dansar vid mellanspelet och Annika Norlins ord har nog aldrig betytt så mycket för mig.
Dansa fastän hjärtat brister, det går sönder i takt med basen i marken.

När They wanna know börjar och Adam Tensta hoppar upp på scenen känner jag inte igen mig alls. I slutet tar Adam en bild, Daniel går ner till sista trappsteget och posar, täcker mig och Maria rätt ordentligt.  Vi tar en till! säger Adam. Daniel kollar bak och jag vinkar omedvetet med händer för att han ska hoppa ner. Istället flyttar han sig tillräckligt mycket till vänster att vi alla sex syns. Han gör en gest mot oss när det andra kortet knäpps.

Efter Lilla Lady blir det paus. Det kan inte vara slut än säger jag desperat till Maria. Jag rabblar snabbt upp alla låtar som inte har varit, jag kan dem lika väl som jag kan min egen handflata.

Danne hukar sig ständigt ner och sträcker ut sin hand till Caroline, Essie, Julia och Maja. Sjunger rakt till dem.

Inga problem: Han berättar att han snodde texter från en viss snubbe när han själv inte kunde svenska. Och alldeles, alldeles oväntat dyker Petter upp. Men ingenting överträffade skriken när även Maggio äntrade scenen. Alla höll andan och hoppades på Oskar vilken sekund som helst skulle stå framför oss, men han dök aldrig upp.

Och om jag grät under vilken låt som helst, grät jag dubbelt så mycket under Vitt.  Maria lägger armen runt mig och håller mig i handen.
Min blick vandrade mellan Jonathan, Aksel, Kalle och Adam. Aldrig hade jag sett dem så lyckliga, och det gjorde mig så himla glad. Fast att tänka att man kanske aldrig få se dem igen var bara…jag vet inte. Jag menar, även om Daniel skulle göra en till turné, är risken väldigt stor att det blir ett annat band. Deras liv kretsar lika lite runt Daniels, som Daniels kretsar kring deras.

På Gubben i lådan kunde ingenting hjälpa mig längre. Jag grät och grät och grät och grät. För snart var allting över. Allting. När Daniel klargjorde ännu en gång att det var sista gången böjde jag mig våldsamt över staketet, nästintill spydde upp alla tårar. Jag skrek och när en till tryckvåg kom tappade jag nästan luften. Men det spelade ingen roll. Jag blundade medan tårarna bara strömmade ner, allting gjorde så ont. 12000 personer sjöng exakt samma ord men jag kunde bara inte göra samma sak. Nu grät vi allihop för ingen kunde göra någonting annat.

Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks, för dig ska jag göra det tusen gånger om.
Jag ser inte mycket, men jag ser att Danne närmar sig försiktigt. Låt bli tänker jag för hjärtat kommer snart inte klara av det. Han hukar sig, granskar en halvsekund och hoppar ner. Jag böjer ner huvudet för hulkandet blev bara kraftigare. Men då känner jag någonting.
Någonting som förvirrar, tröstar och förstör mig. Daniels blöta läppar pressas mjukt mot min högra kind.
Under någonting som känns som 15 minuter försöker jag få in det i huvudet. Det var max 1 minut. Ni förstår, jag är inte kär i Daniel. Även om det kanske verkar som det. Utan han är bara en person som jag älskar så jävla mycket, han är som en bror. Förstår ni? All tröst, skratt, kärlek man fått liksom. Det går inte förklara så mycket bättre. Och jag känner mig som världens stoltaste syster. 

När disco-versionen tonar bort hoppar han ner ännu en gång, men den här gången går han till alla i hela första raden, från höger till vänster. Han stannar något längre hos Jamie och ger henne en kram. Jamie släpper taget, Danne kontrar med "Nej, släpp inte förens jag säger till." Jag märker inte ens att han kommer till Maria. "Hur är det?" frågar han. "Daniel, det är ju ÖVER nu. Det är klart att det känns hemskt." Han lovar henne att han ska försöka göra en till skiva. Sedan går han till mig, och jag minns ingenting av vad han sa. Om han nu ens sa något. Det enda jag minns är hur han med sina stora, kärleksfulla ögon ser på mig. Sträcker sedan ut armarna och ger mig en kram. Och det var nog den enda av alla hans kramar jag har tagit åt mig av. Den enda som har känt på riktigt.
När bandet sedan samlats för att bocka en sista gång gör dem flesta av hos hjärtan med våra händer. Jonathan går ner för trappan och ropar ner allihop. Alla ska precis bocka när han får syn på Maria, han böjer sig ner och sträcker ut sin hand åt henne. Och det där uttrycket han får i ansiktet får mig att bli helt varm i hjärtat. Han ställer sig upp, ser på mig, ler innerligt och blinkar med ena ögat.

Då alla lämnar scenen kan Jamie knappt stå upp längre. Vakten springer mot henne och frågar om allting är okej. Han vänder sig sedan till mig, men jag bara nickar.
Tillsammans hjälper vi Jamie en bit bort från staketet, för att senare ramla ihop i en miserabel liten klump i mitten av hela Gröna Lund. Vi gråter. Och jag lovar att jag aldrig har känt mig mer nära någon eller några. Aldrig har någonting varit så fint. Jag grät för att Daniel var borta, för att Adam, Kalle, Jonathan och Aksel var borta. Jag grät för att jag har världens, världens finaste vänner. Vi kramades och grät i varandras famn. Det kan ha gått en halvtimme, kanske mer. Vi rörde oss inte ur fläcken.  Flera av våra vänner kom oroat fram och frågade hur vi mådde. Jag kan också säga, utan det minsta överdrift, att en stund så bildades till och med en ring runt oss. Av vänner och av främlingar. Visa tyckte vi var dumma i huvudet, andra skrattade åt oss, andra försökte trösta oss.  
Jag ville bara be dem flesta att dra åt helvete.

Fortsättning kommer.


Postat av: Martina

Stört bra inlägg, du kan verkligen sätta ord på känslorna under den där kvällen, något som jag inte kan. Big up!

2011-09-23 @ 08:56:36
Postat av: Maja

Så fint.



När jag läser det här kommer tårarna igen Veronica.

du är finast!

2011-09-23 @ 14:56:33
URL: http://majagoudes.blogg.se/
Postat av: Amanda

Hej! Jag halkade in här på din blogg av samma anledning som du skrev det här inlägget, nämligen att jag också älskar Daniel. Jag var tvungen att läsa, och jag är glad att jag gjorde det för himmel vad fint du skriver! Själv hade jag bara möjlighet att se Daniel en gång i somras men det kan ha varit den bästa timmen på hela lovet och jag avundas er som fick se honom så mycket oftare och på ett sätt lära känna honom. Tack vare dig och det här inlägget känns det som om jag också fick vara med den där sista kvällen! Tack för det, och nu håller vi tummarna för ett nytt album, eller hur? :) Massor av kärlek till dig!

2011-09-23 @ 18:23:25
URL: http://a
Postat av: Anonym

Åh, vad fint du skriver! Gillar meningen "Någonting som förvirrar, tröstar och förstör mig." extra mycket, att någonting både kan trösta samtidigt som det förstör, vackert!! Du skrev att kramen Daniel gav dig i slutet av konserten var den enda kram du tagit åt dig av, jag undrar hur det kommer sig? Att du inte gjort det förut? Hare bra!!

2011-09-24 @ 14:48:17
Postat av: Caroline Jamie Dandu

Finast skrivet min bästa! Snart ses vi. Puss

2011-09-24 @ 16:17:59
URL: http://www.carolinejamiedandu.se
Postat av: veronica

Ni är så fina allihopa, tusen tack!



Anonym: Asså...hm. Det jag menar är att dem andra kramarna har varit väldigt formella, förstår du hur jag menar? Det är jag själv som har bett om en kram typ. Det är inte som att Danne själv ba Åh Veronica!!! Hahaha! Fast den här gången kramade han mig spontant, och då känns det alltid mer.

2011-09-24 @ 16:18:01
URL: http://doubtingintentions.blogg.se/
Postat av: essiiie

började gråta nu. Usch saknar det så mycket ..

2011-09-24 @ 22:17:29
URL: http://essiecederroth.blogg.se/
Postat av: Anonym

Okej, då förstår jag vad du menar med kramen :) Underbart det måste ha varit att få en kram av Daniel på hans intiativ!! :)

2011-09-26 @ 16:43:55

Skriv någonting;

Vad du kallas
Ifall du återvänder

E-post

Egen sida

Orden & tankarna

RSS 2.0