Always together, never apart. Maybe by distance but never by heart

16 September:
[När jag satte mig upp i sängen: Smärta i rygg, armar, nacke. Hur? Ingen jävla aning.
När jag reste mig upp från sängen: Mina ben skakade och jag kunde knappt stå så jag fick lägga mig ner snabbt. Mer förståeligt. Och det värsta var nog att det kändes som att jag hade massiva blåmärken på dem översta revbenen. Det varade i 4 dagar, sinnes!]

Jamie hade planerat in massa saker att göra. Dock blev dem knappt av pga vi var helt paja. Så efter att ha segat
oss rätt så ordentligt mötte vi upp Julia.

Vi åkte till Kaffeverket

Och gick runt i S:t Eriksplan tills Julia skulle till skolan igen.


Älsklingar!

När Julia stack begav jag och Jamie oss till Kulturhusets Bibliotek. (Vet inte vad det heter ok.) Och efter ha väntat på Maria i ca femhundra timmar kom hon äntligen.

Min bästa!

Så åkte vi tillbaka till Carolines hem i Enskede gård (Fetaste lägenheten!) för att hämta mitt bagage.

Jag och Jamie hade hunnit gå runt i Söder innan Maria dök upp förresten! Då hann jag köpa en jeansjacka som jag har velat ha forever typ.

Och sedan åkte vi till T-Centralen:

När vi skulle säga hejdå började vi nästan gråta igen. Om 7 veckor skulle vi ses igen. Så himla länge.

Men snart, snart, snart, snart.

-

Nu vet jag inte exakt i vilken ordning detta utspelade sig men ungefär såhär: 
Någorlunda förrvirade och tankspridda fick vi syn på Aksel. Så då gick vi efter honom och försökte få en pratstund. Vilket vi lyckades med tillslut. Han kramade allihopa och frågade mig "Har vi träffats förut?" då svarade jag Ja (Vi har träffats på Popadelica, men jag var typ i bakgrunden. Mvh skämdes), och då instämde han och så gav vi varandra en liten tafatt kram. Sen bad jag om en gruppbild!

(Det som är så roligt med den här bilden var nog att dem som grät mest såg gladast ut, HAHA)

Essie berättade också att Aksel sa att Danne hade nytt material, och att han verkligen skulle försöka få honom att förstå att det inte fick ta för lång tid. Det var till en oehörd tröst, faktiskt. Fina Akso!
Efter det så splittrades vi ett tag, jag vet ärligt talat inte vart alla tog vägen. Men Caroline, jag och Maria ställde oss i Merch/Få-din-skiva-signerad-av-Daniel-kön. Mina homies hade fått i uppdrag att köpa massa saker till olika människor. Det gick tyvärr inte helt. Men vårt crew lyckades ialla fall hinna köpa ett livealbum var. Vakten frågade Caroline om hon ville ha dem signerade, och när hon sa nej utbrast första raden: OFTA MAN INTE VILL HA SKIVAN SIGNERAD!?!? Nej, man vill inte ha endast WMwMMM-autografen ner klottrad på skivan. Helst en lite mer orginell hälsning.
Sedan vet jag inte när, hur eller varför men Jamie gick in i människoklumpen igen. Då gick Danne fram till henne och viskar: Caroline, gör det här smidigt nu. Och från ingenstans så lämnar han diskret sex-sju stycken livealbum i hennes hand. Såklart så blir min bästa alldeles till sig och tjuter osv. <3 Det var något av det finaste han har gjort för oss. Tacksam som fan. Dock hade vi ju alla redan köpt skivan och tänkte inte tillräckligt långt som för att sälja dem vi redan ägde. Men världens bästa/mest bittra vakt Jacob fick en gratis hur som!

Därefter bestämde vi oss för att säga hejdå till Kalle som stod vid kravallet med en liten fanskara.

Vi bad honom signera skivan för att nu var han ju faktiskt med på den. Han granskade den rätt ordentligt till en början och ba: Aha, så det är så den ser ut! Och då frågade jag om han inte hade sett den innan, och då svarade han Nä, men att det faktiskt var han som hade klippt och redigerat den på sin studio i Värmdö. Så när Sabina skulle fota Kalle så bad jag honom ta med skivan, han bara skrattade. Ett ord kära vänner: PROMOTION!

Danne kom förbi lite snabbt också. Alla i första raden fick varsin kram när han precis skull gå, men eftersom jag var i bakgrunden (Standard), fick jag ingen lololol. Men då sa jag: Danne! Jag vill också ge en kram! Då sträckte han ut handen och gav ett broderligt handslag, så försvann han.

Carl, Okänd och Kalle satt och chillade på trappan. Så vi ropade ner dem igen. Vi skrek på Adam också, fastän han myste med flickvännen. Förlåt för det, Alpahansch.

"-Adam, vad ska ni göra efter det här? Efter turnen?
-Jag vet inte! Vad ska vi göra, vad ska ni göra!?"

Carl blev jätteförvånad när vi bad om hans autograf, haha. Men det är ju en självklarhet! Utan Carl, ingen skiva.

Adam är så himla fin, verkligen. Han frågade vart han skulle signera, då svarade jag att varsomhelst gick bra.
"Kanske här brevid mitt namn?"
Efter sisådär 10 minuter sa vi ett definitivt hejdå och gick vidare. Meeeen vi försökte hitta Jonte (ping Maria), fast då fick vi syn på Stekis istället och tänkte What tha' hell:

Fast han hade tydligen jättebråttom och skrev på halva skivan typ. Vi ba Mm-mh förståeligt. Sen så promenerar man förbi honom helt lungt efter en kvart.
Aja, så åkte man samma spårvagn som Adam och hans kära, gick efter honom genom hela Plattan och tog samma tunnelbana också. Ej med flit dock, det var pinsamt. 
På natten sov jag över hos Caroline och vi pratade tills vi blev alldeles för tröga för att fortsätta.

Ingenting kunde ha blivit bättre. Tusen tack till alla som gjorde dagen!

Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå

[Alla följande bilder är tagna av Emma Svensson, Rockfoto.]

För nästan exakt 170 timmar stod jag, och några av mina bästa vänner, pressade mot kravallstaketet. Tryckvågor kom då och då, följt av skrik från hela första raden. Allt var så konstigt och suddigt, men även om mina revben skulle ha knäckts skulle jag inte ha brytt mig. Aldrig har jag gråtit på en konsert. Verkligen aldrig. Men den här gången var det någonting helt annat. Känslan att kanske aldrig mer få uppleva en person så är intimt igen. Eller se den igen.
Redan i Svart som var första låten så satte sig gråten i halsen. Jättemisslyckat, men jag kunde ju inte hindra det.

Och jag vet inte när det sprack, det kändes på något sätt att jag började gråta långt in i konserten. Men eftersom jag vill minnas att jag redan grät under Himlen Luktar Plast, som bara var tredje låten, var det i början.
Konserten i sig var inte lycka för mig, och det var inte heller särskilt rolig. Inte för att Danne inte var fantastisk, inte för att bandet inte var utmärkt. Utan för att det för min egna del var så hemskt, samtidigt som det inte var någonting annat än vackert.

Under Förlåt att jag aldrig sagt förlåt började det regna. Filmiskt.  Caroline och Essie börjar gråta strax därefter. Essie skriker ut alla känslor medan Caroline gråter stilla, ibland mer ibland mindre, med pannan lutad mot sina knäppta händer.

Och när Daniel säger sista giget skär det till inom mig, men när han med belåten min och med en liten gnista i ögonen börjar dansa just den där dansen som jag själv så många gånger har dansat och skrattat till, ler jag.
Jag ler för att han är det finaste jag vet.
Jag är ingen alphahane, honey. Så du får sitta längst fram i taxin.

I Gryningspyromanen gråter jag ännu mer. Jag sjunger så mycket jag förmår även om rösten spricker i varenda mening. Alla dansar vid mellanspelet och Annika Norlins ord har nog aldrig betytt så mycket för mig.
Dansa fastän hjärtat brister, det går sönder i takt med basen i marken.

När They wanna know börjar och Adam Tensta hoppar upp på scenen känner jag inte igen mig alls. I slutet tar Adam en bild, Daniel går ner till sista trappsteget och posar, täcker mig och Maria rätt ordentligt.  Vi tar en till! säger Adam. Daniel kollar bak och jag vinkar omedvetet med händer för att han ska hoppa ner. Istället flyttar han sig tillräckligt mycket till vänster att vi alla sex syns. Han gör en gest mot oss när det andra kortet knäpps.

Efter Lilla Lady blir det paus. Det kan inte vara slut än säger jag desperat till Maria. Jag rabblar snabbt upp alla låtar som inte har varit, jag kan dem lika väl som jag kan min egen handflata.

Danne hukar sig ständigt ner och sträcker ut sin hand till Caroline, Essie, Julia och Maja. Sjunger rakt till dem.

Inga problem: Han berättar att han snodde texter från en viss snubbe när han själv inte kunde svenska. Och alldeles, alldeles oväntat dyker Petter upp. Men ingenting överträffade skriken när även Maggio äntrade scenen. Alla höll andan och hoppades på Oskar vilken sekund som helst skulle stå framför oss, men han dök aldrig upp.

Och om jag grät under vilken låt som helst, grät jag dubbelt så mycket under Vitt.  Maria lägger armen runt mig och håller mig i handen.
Min blick vandrade mellan Jonathan, Aksel, Kalle och Adam. Aldrig hade jag sett dem så lyckliga, och det gjorde mig så himla glad. Fast att tänka att man kanske aldrig få se dem igen var bara…jag vet inte. Jag menar, även om Daniel skulle göra en till turné, är risken väldigt stor att det blir ett annat band. Deras liv kretsar lika lite runt Daniels, som Daniels kretsar kring deras.

På Gubben i lådan kunde ingenting hjälpa mig längre. Jag grät och grät och grät och grät. För snart var allting över. Allting. När Daniel klargjorde ännu en gång att det var sista gången böjde jag mig våldsamt över staketet, nästintill spydde upp alla tårar. Jag skrek och när en till tryckvåg kom tappade jag nästan luften. Men det spelade ingen roll. Jag blundade medan tårarna bara strömmade ner, allting gjorde så ont. 12000 personer sjöng exakt samma ord men jag kunde bara inte göra samma sak. Nu grät vi allihop för ingen kunde göra någonting annat.

Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks, för dig ska jag göra det tusen gånger om.
Jag ser inte mycket, men jag ser att Danne närmar sig försiktigt. Låt bli tänker jag för hjärtat kommer snart inte klara av det. Han hukar sig, granskar en halvsekund och hoppar ner. Jag böjer ner huvudet för hulkandet blev bara kraftigare. Men då känner jag någonting.
Någonting som förvirrar, tröstar och förstör mig. Daniels blöta läppar pressas mjukt mot min högra kind.
Under någonting som känns som 15 minuter försöker jag få in det i huvudet. Det var max 1 minut. Ni förstår, jag är inte kär i Daniel. Även om det kanske verkar som det. Utan han är bara en person som jag älskar så jävla mycket, han är som en bror. Förstår ni? All tröst, skratt, kärlek man fått liksom. Det går inte förklara så mycket bättre. Och jag känner mig som världens stoltaste syster. 

När disco-versionen tonar bort hoppar han ner ännu en gång, men den här gången går han till alla i hela första raden, från höger till vänster. Han stannar något längre hos Jamie och ger henne en kram. Jamie släpper taget, Danne kontrar med "Nej, släpp inte förens jag säger till." Jag märker inte ens att han kommer till Maria. "Hur är det?" frågar han. "Daniel, det är ju ÖVER nu. Det är klart att det känns hemskt." Han lovar henne att han ska försöka göra en till skiva. Sedan går han till mig, och jag minns ingenting av vad han sa. Om han nu ens sa något. Det enda jag minns är hur han med sina stora, kärleksfulla ögon ser på mig. Sträcker sedan ut armarna och ger mig en kram. Och det var nog den enda av alla hans kramar jag har tagit åt mig av. Den enda som har känt på riktigt.
När bandet sedan samlats för att bocka en sista gång gör dem flesta av hos hjärtan med våra händer. Jonathan går ner för trappan och ropar ner allihop. Alla ska precis bocka när han får syn på Maria, han böjer sig ner och sträcker ut sin hand åt henne. Och det där uttrycket han får i ansiktet får mig att bli helt varm i hjärtat. Han ställer sig upp, ser på mig, ler innerligt och blinkar med ena ögat.

Då alla lämnar scenen kan Jamie knappt stå upp längre. Vakten springer mot henne och frågar om allting är okej. Han vänder sig sedan till mig, men jag bara nickar.
Tillsammans hjälper vi Jamie en bit bort från staketet, för att senare ramla ihop i en miserabel liten klump i mitten av hela Gröna Lund. Vi gråter. Och jag lovar att jag aldrig har känt mig mer nära någon eller några. Aldrig har någonting varit så fint. Jag grät för att Daniel var borta, för att Adam, Kalle, Jonathan och Aksel var borta. Jag grät för att jag har världens, världens finaste vänner. Vi kramades och grät i varandras famn. Det kan ha gått en halvtimme, kanske mer. Vi rörde oss inte ur fläcken.  Flera av våra vänner kom oroat fram och frågade hur vi mådde. Jag kan också säga, utan det minsta överdrift, att en stund så bildades till och med en ring runt oss. Av vänner och av främlingar. Visa tyckte vi var dumma i huvudet, andra skrattade åt oss, andra försökte trösta oss.  
Jag ville bara be dem flesta att dra åt helvete.

Fortsättning kommer.


-

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det här inlägget. På ett sätt vill jag ha en lång redovisning på 10 A4-papper och på ett annat vill jag bara visa bilderna och låta allting vara osagt. Jag har verkligen haft ont i hjärtat sen förra veckan. Det låter jätteorimligt att det skulle vara p.g.a konserten men jag har faktiskt ingen annan förklaring.

I onsdags förra veckan åkte jag till Sthlm runt 20.00 för att mötas av Julia och Caroline 4 timmar senare. Vad glad jag var att se dem igen! Vi sprang genom spärrarna, Plattan och vidare till spårvagnen. Vi skulle nämligen redan börja köa. Det var dock redan ca 20 pers vid Grönan som köade till The Ark som var dagen efter Daniels konsert.
Och efter att ha blivit utskällda för att vi försökte ta en affisch, Carolines ipod blev tappad i kiss och högljuda skratt så gick vi och la oss i sovsäckarna. Vid 2 samma natt så kom Essie och Maria, men även Maja joinade tidigt på morgonen.


Så fort vi fick chansen samlades vi för att lyssna på Daniels nysläppta livealbum på Spotify. Nu i efterhand är den till och med ännu bättre.

Vackraste Maja!
Hur som helst var fansen riktigt dåliga med det här med att köa, hahaha! Dem första kom vid 10 på morgonen liksom. Men tillslut blev vi ett litet gäng ändå. Dem flesta var välbekanta ansikten som jag sett på bilder eller hört mycket om:

Vi var faktiskt himla pinsama allmänt, men det var jättekul! Vi sjöng, skrek, dansade och åt.
När en masai gick förbi så började Caroline skrika så jävla mycket att jag inte vet vad, det slutade med att 3 av oss satt vid ett hörn och grät. Det var såhär att alla trodde att Danne skulle ha med masaier på konserten och att dem skulle köra till Vitt. Och det tyckte vi var jättefint, sen blev vi ju bara sentimentala helt enkelt. Och att Adam Tensta traska förbi lugnade inte ner någon av oss så att säga, HAHA.

Vid 14:00 började vi förbereda oss inför insläppet som skulle äga rum 1 timme senare. Så jag gick och köpte min biljett och så fick vi hjälp till insläppet av 2 The Ark fans. Inte för att ni läser det här men: Tusen, tusen tack!
Ändå gick inte insläppet särskilt bra för min egen del. Vårt gäng delade upp oss så jag, Maria och Maja stod vid ena entrén. Dem som jobbade där ställde upp oss 3 stycken på rad. Sedan sa dem "2 minuter!" och när jag tanklöst tittar ner har dem redan släppt bandet. När jag tittar upp igen är det redan 4-5 stycken före mig, sedan är jag ju naturligtvis jävligt seg så jag hamnar rätt långt efter, HAHAHA hemskt! Jag ser att Maria redan hade satt sig ner vid kravallet och utan det minsta empati klämmer jag mig emellan. Fast det var fortfarande inte trångt så det var egentligen rätt enkelt.
Jag och Maria hamnar i mitten, lite längre till vänster än vad vi ville och 4 människor ifrån vårt Company. Men efter att Sofia och en tjej till går med på att byta plats (TACK SOM FAAN!) och vanligt knas med vem som satt vart så lyckas vi komma till mitten med dem bästa!
Det regnar i intervaller, så mycket att det blev skrattretande. Men ingenting kunde ha blivit bättre. Innan konserten började kände jag mig utmärkt, att inga tårar skulle behöva fällas.  Dock blev det totalt motbevisat när klockan slog 20:00

Fortsättning kommer sen.

-

I helgen åkte mina föräldrar iväg till Östersund för att hälsa på min bror. Och även om jag inte hängde med tänkte jag visa några få bilder:

Det ser väldigt vackert ut faktiskt! Ser fram emot att åka dit snart.

Mamma.

Dem hälsade på det här paret också, Joel och Britta! Vi brukade regelbundet hälsa på dem när vi var små. Dem bodde här innan. Jag kommer ihåg att till jul fick vi alltid kuvert med pengar. Sara och Israel brukade få 100 kr medan jag fick 50, men jag förstod aldrig att det var för att jag var liten.

Finaste Israel!

Idag åker jag hursomhelst till Stockholm, till kära vänner och till 5 andra snubbar jag saknar som fan.


Du är inte en i mängden,men jag är en utav dom få som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden

Vid 22:30 började väl soundchecken ungefär:

Här är scenen! Dem lämnade det blåa temat för ett tag sen. Visst är det stört fint?

Fick absolut ingen bra bild Johanna, men detta får duga. Hon är turnémanagern! Hur snäll och söt som helst, verkligen.

Detta riktar jag nog mest till min vänner i skolan: DETTA är Jonte ok. Gitarristen. Han blir snabbt allas favoriter, haha!

Medvetet svår med oehörd klass.

Här har vi Kalle (trummisen)! Han brukar inte prata med oss alls, men han är alltid så glad så det går liksom inte att göra annat än att gilla honom ändå.

Aksel! Åhh. På riktigt, bara åh. Underbar, vill gråta, nästan. Han är keyboardisten som ni ser.

Basisten och Alphahanen Adam. Han är som roligast när han skrattar, HAHAHA. Aja, han är bäst. Punkt.

En av vakterna tog plötsligt tag i min kamera för att fota publiken. Inte alltför lyckat, men ni förstår principen.
Kort där efter inledde Danne konserten:

!




Bandet in action. OBS: Jontes trumsolo i Vitt var och är fantastiskt, fick rysningar.

Den här bilden tog jag när Danne gjorde en kort, dramatisk paus i Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt. Det var så sjukt jävla fint alltihop. Och mäktigt.


♥♥♥♥♥♥♥
Sen var konserten slut och alla tackade och bugade. Seriöst saknar allting så mycket att jag dör. 
Iallafall: Efteråt så väntade vi på Danne i ca 1 h för att ge honom presenterna. Men det gav ju inget resultat så vi gick hem. Men i väntan hann vi ta en sån här bild:

Jo, det var såhär att Jeppa blev kär i Jonte! Hon till och med utbrast "SNYGGING" (♥) jättehögt 3 m ifrån honom. Förlåt Jonathan. Men sen såg vi några som bad om ett fanfoto och då sa Jeppa "MEH, jag vill också ha en bild vafaan" Så då sprang hon och jag efter och skrek hans namn, HAHAHAHA. Jonte gjorde någon konstig pose men det är godkänd, och Jeppas min är pure happiness alltså! 

På vägen hem så gick vi förbi ett hotell och då sa Julia "Daniel är säkert där inne." Och när vi kollar genom fönstret, var han ju det också. Hahahaha! Men Julia och Caroline ville liksom inte ta första steget (OCH NI SOM ÄNDÅ HAR TRÄFFAT SNUBBEN CA 15 GÅNGER?) så i panik skrek jag och Jeppa efter honom och ba: DAAANIEEEEEL! Han höll just på att gå in i en hiss förstår ni. Så precis innan dörrarna stängdes hann jag sträcka ut handen i en överdramatisk gest och förvrida ansiktet i en Gud-vet-vad-min. :)))) och Jeppa skrek "VI HAR PRESENTER TILL DIG!" Och sen stängdes dörrarna och hissen åkte upp till 4:e våningen. Receptionisterna sa åt oss att vi skulle gå eftersom det var stängt/skulle stängas. Så vi bad dem att ge Daniel presenterna istället, så Caroline hann skriva några rader på en lapp. Men då kom Danne ut genom hissen igen och ba Tja och vi ba DANIEL!!!, osv. Så där pratade vi ett tag om...tja, saker helt enkelt. Min kameras batteri la av i just det ögonblicket så det blev 1 suddig bild.

Julia fick fotografera med sin mobil istället. JAMEN TJUSIGT VÄRRE. 

Den 15:e september blir iallafall sista gången jag ser hela bandet och Danne på ett väldigt lång tid. Och om jag gör det igen kanske det inte alls är under samma omständigheter heller. Därför kommer just den dagen vara oehörd sentimental för mig faktiskt, hur lökigt det än låter. För jag älskar Daniel och jag älskar Jonte, Kalle, Adam och Aksel något enormt också.

-

20 augusti:

Vi vaknade 02:30 för att fixa oss inför vår kommande ca 19-timmars ködag. Såhär sliten kan man vara!

Väl på plats var det bara att chilla, hahaha

"Vi blev bästisar med dem 2 vakterna som var i området också. Dem var sjukt trötta och ville inte vara med på bild hahaha. Hursomhelst var dem så uttråkade att dem kom till oss efter någon timme och sa, helt allvarliga: Hörrni, vi fick nyss ett sms från Patrik (Antar att det var deras Chef, eller så) och Daniel har ställt in. Allihopa satte sig upp och ba Va?! Ge er.  "Vi skojar inte, han är sjuk. Så om ni vill får ni ligga kvar här, men vi tyckte att ni borde få veta" Och i ungefär det ögonblicket började våra hjärtattacker. Sen gick dem utan att säga ett ord. Vi skrek efter dem "NI DRIIIVER VA?? HALLÅ, SVARA! NI DRIVER VA?!" Och när vakterna är ca 70 meter ifrån oss viker sig den ena på mitten och börjar garva ihjäl. HAHAHHAHAHA"
Julia får en hjärtattack på bilden, hoho.

Vi var tidiga med att köpa massa mat

Och energidryckerna, så klart. Fast vätskan gick rakt igenom en, så man fick besöka närmsta toalett konstant. Tills den gick sönder vill säga, HAHAHA 


Sen började solen och folket komma! Dock tog det väldigt lång tid innan andra köare kom.

Jag och Jeppa fick lyxen att åka hem och fixa oss och köpa massa skräpmat på vägen

Caroline hade roligt, hahahha. Asså åh, älskling.

Äntligen kom två tjejer och började köa. Jessica och Atosa! Dem kände igen oss från Fanbloggen, det är alltid fint.

Our kompanjon vid namn Esther svängde förbi

KOLLA HUR JÄVLA SNYGG CAROLINE ÄR! DÖR. (Ps. Skynket vid hennes knän var meningen att vi skulle ge till Danne också, men vi frös. Hahahahhahaha)

Och efter lång väntan började första bandet spela: the Soundtrack of Our Lives!

Jag hade två fulla, alkoholstinkande snubbar på 35 pringar brevid mig hela tiden. Dem hoppade och skrek som vilken full människa som helst gör. Men dem var nära att slå mig under hela konserten, hahahaha. Fast vi hade dem BÄSTA vakterna! Det var massa amatör killar runt 19 års-åldern. Vi fick ha våra väskor över staketet och så kom dem och frågade regelbundet om allt var okej med mig. Och att jag bara skulle säga till om killarna blev för jobbiga <3 Här smygfotade jag en av dem, han var finast. Log sådär mysigt osv.

Soundtrack hade en ny (tillfällig) gitarrist med. Han var också mysig och hans hår var så roligt HAHAHA.

Inlägget om Daniels spelning tar jag senare, eftersom dem förtjänar ett eget

-

19 augusti:
För att göra en kort historia minimal så säger jag bara att: Vi var på middag med en del av Julias släkt, för en tjej vid namn Sofia fyllde år!

Vi åt på en spansk-restaurang, där man åt tapas. Alltså man äter väldigt små rätter med händerna!

Vi fick vänta en evighet! Mer än 1 h

Fint var det iallafall. Vi var ca 20 pers


Tillslut kom det iallafall! Ser ni storleken? Fast man blev ändå mätt, och för jävla gott var det


Känner mig som Niotillfem med dessa middagsbilder, haha.

Toalettbesök! och posade, såklart.

Hahahha <3<3<3

Sen gick vi hem....

och gjorde ett telefonsamtal!
Sen var det bara att försöka sova så mycket som möjligt, eftersom vi skulle köa hela nästa dag

RSS 2.0